Krönika i Norra Halland, 5 juli 2024
Det är en bitterljuv känsla att få uppleva en förälders bortgång. När min pappa dog förra veckan var sorgen enormt stor, men samtidigt var jag så lättad - vågar jag säga lycklig - att jag kunde vara med honom vid hans sista andetag.
Några dagar innan hans bortgång fick jag den starkaste känslan att jag måste skynda mig till Utah, USA, där mina föräldrar har bott de senaste åren. Mina systrar, tillsammans med mamma, har varit fantastiska i sin omvårdnad av pappa, men jag kände att jag ville också vara med honom i slutet. Pappa var där när jag kom till livet, jag vill vara där för honom när han lämnar det.
Jag bokade ett plan och flög dagen efter. Jag kom fram på söndagkväll och skyndade mig till äldreboendet. När jag kom in i hans rum såg jag direkt att han var riktigt svag. Jag gick fram och la handen försiktigt på hans kind. ”Pappa, det är jag… Louis.”
Långsamt öppnade han ögonen. Jag log mot honom och avvaktade. Det tog lite tid. Först ser han förvånande på mig, som om han inte riktigt förstod vad som hänt. Sedan, sakta, förändrades hans anlete. Han suckade och jag såg något i hans blick. Det såg ut som lättnad. Åh, pappa!
Han rörde på läpparna i ett försök att säga något till mig. Dessvärre var det mesta otydligt, med undantag av två ord: ”Louis… underbart”. Dessa var det sista orden jag hörde min pappa säga. Genom tårarna frigjorde även jag en lättnadens suck. Jag hann hit! Tack gode Gud för den inre rösten!
Under måndagen kom många familjemedlemmar och släktingar för att säga farväl. Det var en speciell stund. Visst var sorgen påtaglig, men glädjen fanns där också. Vi pratade om vackra och roliga minnen, om tokiga saker pappa försökte göra i livet (han var en drömmare), om hans humor, om hans arbetsmoral, om hans sätt att alltid sätta andra först i livet.
På tal om det senare, personalen och de äldre på boendet älskade pappa. Trots smärta och obehag klagade han aldrig. Han var alltid tacksam för hjälpen han fick. Och han fick andra att skratta med sina torra skämt. Och varje gång han skiljdes åt från någon, så la han huvudet på sned, log brett och sa: ”See you tomorrow!” (Det var också hans stående replik i mina videosamtal med honom.) Det var hans sätt att säga: ”Jag längtar efter att få se dig igen!”
Vi sjöng även sånger för honom. Då var det som om han vaknade ur sitt medvetslösa tillstånd. Ögonen förblev slutna, men han gungade med huvudet och försökte röra på läpparna. Speciellt gripande var det när vi spelade några av Pers vackra ballader. Då blev pappas andning tyngre och ansiktet mer uttrycksfullt. Det var påtagligt hur djupt dessa melodier rörde vid hans inre.
Under natten till tisdagen vakade jag och mamma vid pappas sida. Vi vågade inte lämna honom för vi insåg att det var nära nu. På morgonen kom de långa andningsuppehållen som personalen förvarnat oss för.
Vid tillfället då andningsuppehållet blev längre än normalt trodde mamma att pappa hade gått bort. Då lutar hon sig fram och pussar honom på kinden.
”Ahhhhhh!” I samma ögonblick gör pappa en kraftig inandning.
”Oj”, säger mamma förvånad, ”han lever ju!”
”Ja…” säger jag och ler genom tårarna, ”än är det krut i gubben.”
Pappa tar 10 andetag till, sedan stopp. Mamma väntar längre denna gången, lutar sig sedan fram och pussar pappa. Samma sekund andas pappa igen.
Och detta upprepas fyra gånger.
Jag vet att man inte ska skratta men jag kan inte hålla mig. ”Mamma, det här är ju som i sagorna. Du väcker ju honom till liv hela tiden med dina kyssar!” Tala om bitterljuvt.
Jag håller om henne och tar pappa i handen. Andningsuppehållen blir nu längre och längre. Jag ser hur smärtan försvinner från pappas ansikte. Han ser fridfull ut. Mamma ger honom en sista kyss, men denna gång vaknar han inte till liv igen. Han har gått vidare.
Vi gråter tillsammans en lång stund. Sedan stryker jag pappas silvriga hår ömt med handen och kramar om hans stilla kropp. Jag kan knappt få fram orden, men jag tror han hörde mig. ”See you tomorrow, dad! See you tomorrow!”
Det du skriver väcker minnen från när min pappa dog. Just de långa andningsuppehållen. Nu, äntligen får han frid… nej, nytt andetag. Igen och igen. Det var nästan skönt när de upphörde, även om sorgen var förkrossande. Det är fortfarande ledsamt att tänka på, efter drygt 22 år. Han fattas mig!