Krönika, Norra Halland, 21 oktober 2016
Som några av er vet så hade jag möjlighet att tillsammans med storebror Per leda Stödgalan i lördags, ett event där vi samlade in pengar till Röda Korsets hjälpverksamhet för människor på flykt. Att arrangera en välgörenhetsgala är för mig en ny erfarenhet. Det var inte det enklaste av uppdrag, men jag lämnades i slutändan med ett hjärta fyllt av tacksamhet.
Jag vill utnyttja detta spaltutrymme till att tacka alla som gjorde Stödgalan så lyckad. Alla artister, både rikskända och lokala förmågor, som kom till Kungsbacka teater hade inte endast tagit med sig sina talanger, men de kom också med en famn full av glädje och värme. Tack till er alla för det ni delade med er av.
Tack till publiken. Jag har under mina livsår stått inför många publikskaror, men det var något alldeles speciellt i lördags, något som de andra artisterna också påpekade. Det fanns en tillit och kärlek i lokalen som skapade en sorts familjesammanhållning. Det betydde mycket att få uppleva det, i synnerhet med tanke på vad vi försökte uppnå: att hjälpa andra familjer som inte är lika lyckligt lottade som vi. Och även om syftet med galan var allvarlig så kändes det rätt att ha roligt och njuta av kvällen. För är det inte det vi vill för män, kvinnor och barn över hela världen: att deras liv också ska få firas.
Tack till alla sponsorer som skänkte pengar eller produkter. Det ni gör är stort. Dessutom, något jag har sett i mina förberedelser är hur engagerad näringslivet är i välgörenhetsarbete i allmänhet. Kungsbackabor kan känna sig stolta över den goda vilja som finns i hemstaden.
Till slut vill jag nämna en viktig grupp som inte alltid får den beundran de förtjänar. I samband med att jag fyller 50 år kom det också en liten skara Herreys-fans till Stödgalan. Nu har jag inte utrymme att gå djupare in på den ibland märkliga dynamik som existerar mellan fans och idoler (mycket för att jag fortfarande har svårt att se mig själv som någons idol). Men det jag vill säga är att jag är tacksam för de fans som 32 år senare fortfarande visar uppskattning för det som varit.
Att vara ett så hängivet fan under så lång tid förutsätter en viss grad av galenskap, det är givet, men jag tror tacksamhet kanske ligger till närmare till hands. Tolka inte detta som förmätet, men sanningen är den att fans i allmänhet håller fast vid sina idoler för att de är emotionellt knutna till dem. Det kan vara så enkelt att fansen har fått ut mycket glädje och fina minnen av musiken. Men det kan också vara så, som jag fick veta i lördags, att någons tro har stärkts på grund av något jag eller bröderna har sagt. Eller kvinnan som berättade att vår musik hjälpte henne att bokstavligen överleva en traumatisk barndom. Och så vidare.
Jag blir rörd när jag hör sådant och ödmjuk i det innersta, för jag tycker inte jag har gjort så mycket. Men trots det, jag vill tacka fansen – som jag egentligen ser som mina vänner – för att de påminner mig om hur viktiga vi människor är för varandra.
Du bör vara tacksamma för allt du får, ja. Men är du också tacksamma för dina möjligheter att ge? Att någon just idag kan behöva dig? Vem kan det vara?
Under galan blev jag överraskad av Mathilda Kronér och en grupp Herreys-fans som kom upp på scen och sjöng “Every Song You Sing” till mig, den sång som jag själv under alla år har sjungit för fansen. Vilken rörande överraskning.
Efter galan med Per, fansen och pappa och mamma. Tacksam för en magisk kväll.
Komentarze