Krönika i Norra Halland, 25 jan 2014
När jag var sju år veckopendlade min pappa till Gävle på grund av sitt arbete. Jag sörjde ofta hans frånvaro, till och med hyste agg mot honom. Men julafton 1973 var allt förlåtet. Det var då jag öppnade hans present och nästan svimmade av eufori.
”Jaaaaaa!!! Brynäs hockeystrumpor och hockeytröja!” Han kom ihåg! Han kom ihåg att jag älskade Brynäs mer än livet självt. Ingen av mina kompisar förstod. Men min pappa gjorde det. Han förstod att det var stort att spela landhockey med de gul-röda ränderna på kroppen och låtsas vara ”Lill-Prosten” Karlsson, Stig Salming, eller varför inte målvaktslegenden Wille Löfqvist.
Under det året bar jag på Brynäskläderna dag och natt. Sedan förändrades livet och mina hockeydrömmar sveptes sakta bort av sång- och danslektionerna som upptog allt mer av min tid. Men det viktiga är, jag fick i alla fall friheten att drömma om ett liv på Gavlerinkens is som hockeyproffs.
Ett antal år senare blev jag påmind om min pojkdröm när bror Per visade mig en bild på hans son, som också hade blivit utom sig av lycka när han i julklapp hade fått hockeyhjälm och handskar. Pojken älskade sin utrustning så mycket att han, likt mig, aldrig ville ta av sig den. Bilden visade en rofylld gestalt som ligger i sin säng – en sovande ung hockey spelare med både handskar och hjälm på. Och hjälmen var ordentligt tillknäppt. Ingen skulle få ta av den.
Den senaste veckan har känslorna från de svunna pojkåren vaknat till liv igen. Sonen Isak har fått möjlighet att börja på hockeyträning, något han tjatat om i åratal. Häromdagen var han med sin mamma för att köpa damasker och pungskydd. Det kan tyckas vara en liten sak men för Isak var det början på en pånyttfödelse. Han blev som en ny människa. I utstyrseln började han dansa och snurra runt i butiken, allt medan ansiktet höll på att spricka av glädje.
När de åkte hem hördes ett märkligt knackande.
”Vad är det för ljud?” frågade hans mamma.
”Det är bara jag”, svarade Isak. ”Jag trummar på mitt pungskydd!”
”Va? Har du på dig pungskyddet under jeansen?”
”Ja…. man måste ju börja vänja sig nu!” säger Isak som om det var den mest självklara saken i världen.
Idag när jag körde Isak till skolan frågade jag honom hur hans nya utrustning kändes.
”Det är svårt att beskriva, men… man känner sig stor… vuxen liksom”, förklarade han.
”Jag förstår nog precis vad du menar.”
”Ja… det är bara stort, helt enkelt”, summerade han.
Jag ler inombords, tacksam för det han sa. Jag hade nästan glömt av hur det kändes att drömma stort.
Kommentare