Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 10 Sept 2008.
IBLAND MÅSTE MAN BARA HOPPA
Det finns väl inget som kan skjuta upp hjärtats nostalgimätare i höjden så mycket som bilder kan? Igår tittade jag på våra sommarbilder från 2007, och för ovanlighetens skull fastnade jag i tankarna vid en bild av mig själv.
Platsen är raukarna på Ölands västkust, som vi besökte tillsammans med några vänner. Medan jag springer runt och fotograferar allt jag ser – och lite till – föreslår en av våra vänner att jag själv ställer upp på en bild. Och hon ber mig klättra upp på en av de största raukarna.
Det är väl inga problem, tänker jag. Men när jag väl har hävt mig upp på den geologiskt vackra formationen ger sig min höjdskräck snabbt tillkänna. Och innan jag hinner sträcka på benen ropar kvinnan: “Hoppa då, så tar jag en bild!”
”Hoppa?” svarar jag undrande.
”Ja, det är väl inget?”
“Okej då… men var redo”, suckar jag, ”för jag gör det bara en gång!” Sedan andas jag djupt, böjer mig försiktigt ner, tar sats, och så…. upp i luften.
När jag landar skrattar fotografen. ”Vad var det där för skutt?”
“Vadå, fick du inte med hoppet?” frågar jag.
“Jo, men det såg ju fjantigt ut, som om du saknade lyftkraft! Vill du ha en bra bild eller inte?”
Hennes fråga väckte livet i oräkneliga minnen då jag själv hade plågat fru och barn med tjat om att de skulle göra si eller så framför kameran. Nu var det omvända roller, och jag stod inte längre bekvämt bakom linsen. Och frågan var: ville jag ha en bra bild eller inte?
Nu bet jag mig i läppen och försökte undvika tanken på att mina knän höll på att skaka sönder, och vände mig istället till mitt filosofiska jag: Ibland måsta man bara hoppa, Louis! Vill du få något måste du också vara villig att ge. Lita på kraften inom dig. Du står på säker grund. Det är bara att göra det! Hoppa!!!
Då händer det. Jag flyger upp mot skyn. Det kanske inte är ett kvalificerat Ninja-hopp, men jag tror Stina Dabrowski skulle vara stolt i alla fall. Jag kan åtminstone säga att jag gjorde mitt bästa. Och vad mer kan man göra – än sitt bästa?
Jag ser på bilden igen och tänker: det är faktiskt skönt att släppa marken under fötterna ibland. För hur skulle man kunna nå till högre höjder om man står still hela livet?
Louis
………………..
Lite mer rauk-bilder och smaskiga solnedgångar i varierande färger…
#gallery-838-1 { margin: auto; } #gallery-838-1 .gallery-item { float: left; margin-top: 10px; text-align: center; width: 33%; } #gallery-838-1 img { border: 2px solid #cfcfcf; } #gallery-838-1 .gallery-caption { margin-left: 0; } /* see gallery_shortcode() in wp-includes/media.php */
Commenti