Mjuk och go’
Jag sitter och äter en lunchmacka med lillflickan när hon helt plötsligt utropar: ”Pappa, du är väldi’, väldi’ snygg!”
”Nämen, oj då!” säger jag överraskad. ”Tycker du?”
Med en blick som påminner om valpögon och ett leende som kan smälta isberg tittar hon på mig. ”Ja, det är du verkligen!”
I samma ögonblick går frugan förbi köket. ”Hörde du vad vår kloka och mycket förståndiga dotter sa alldeles nyss?” frågar jag.
”Jo,” fnissar Angelica, ”jag hörde nog. Och det har hon väl rätt i!”
”Ja… och glöm INTE det!” ropar jag efter henne. ”Från barn och dårar får man höra sanningen!”
Jag avbryts omgående av nästa komplimang: ”Och pappa…?”
”Ja, älskling?”
”Du är väldigt rund och go’ också!”
”Öh… hehe… Tack, vännen, det värmer att höra!” Så mycket för barn och dårar.
Hennes ord var en abrupt påminnelse om att jag har lovat mig själv att börja träna bättre nu, nu när jul- och nyårsmaten har haft god tid på sig att lägga sig mysig tillrätta runt magpartiet. Faktum är, just denna dag har jag lite tid. Jag bestämmer mig för att ta med mig längdskidorna till Tveta.
Väl på plats får jag uppleva en underbar skidtur. Vädret är kalas och spåren i topklass. Men ganska snart märker jag att balansen och styrkan inte är vad den brukar vara (det är många år sedan jag gjorde min två Vasalopp.)
Svisch, säger det i spåret. Där blev jag passerad av två vältränade män. Hmm… måste vara elitidrottare. Svisch! Ytterligare en. Sedan svisch, svisch! Men vad är det här? Att jämföra sig med någon annan, det ska man aldrig göra, men den där sista, han var ju en gammal gubbe på minst 70 år!
Jag bestämmer mig för att ta rygg på gubben. Att hålla jämn takt, säger min hjärna, det måste du väl ändå klara. Jo, visst, det går alldeles utmärkt – i tio meter. Sedan kommer en liten backe och pensionären försvinner som en raket.
Flåsande sväljer jag min stolthet och kör ett par varv till. Jag blir fortfarande passerad titt som tätt, men nu börjar jag få in rytmen i kroppen. Och faktiskt, innan jag kommer i mål lyckas jag staka mig förbi fyra skidåkare. Visserligen var de två äldre damer med sina små barnbarn, men ändå…
När jag kommer hem känns det som om min kropp är misshandlad från topp till tå. Just då dyker Clara upp och kastar sig i min famn. Hon kramar om mig. ”Åh pappa, du är så mjuk och go’!”
”Åh, tack gumman!” säger jag, glad ändå att ha gått från rund och go’ till mjuk och go’. Inte illa efter ett enda träningspass.
Comments