Tomten finns – hemma hos oss.
Utanför vårt hem trampar jag runt i snön. Det knirrar under fötterna. Det är vitt överallt. Sällan har jag upplevt en sådan magisk julafton. Att få vara tomte denna gnistrande kväll känns lite hedrande faktiskt. Jag tänker på hur glada barnen kommer att bli när de får se skenet från min lykta.
Trots att jag ännu inte gett mig tillkänna så vankar jag fram som en gammal gubbe, stel och hjulbent. Jag måste träda in i rollen innan jag träder in bland barnen. För mig är det bara ett hundraprocentigt framträdande som gäller ikväll. Även om pojkarna är gamla nog att veta varför pappa går och köper tidningen varje julafton efter Kalle Anka så är vår treåriga flicka fortfarande för ung för att få veta sanningen. Problemet är dock att hon börjar redan bli misstänksam.
Barnen får syn på mig i fönstret. Med ett glädjetjut studsar de upp och ner och springer fram och tillbaka. (Varför är det inte så varje gång pappa kommer hem?) Nu gäller det. Jag tar ett djupt andetag, ropar mitt ”ho, ho, ho!” och kliver in genom balkongdörren.
Väl på plats inför barnen gör jag mitt livs show. Lillflickan är helt såld. Hon köper hela paketet, allt medan hennes ögon tindrar av lycka. Och jag är så uppslukad av rollspelet att jag inte alls störs av det kliande skägget eller den drypande värmen under den tjocka tomtedräkten. Däremot börjar jag få svårt att se, för mina glasögon har helt immat igen.
Det är då jag gör mitt misstag: jag tar av mig vanten för att dra bort ångan med fingret. Jag gör det hastigt, men tydligen inte snabbt nog. För när jag kommer tillbaka, som mig själv, då konstaterar Clara glatt: ”Pappa, det var du som var tomten… jag såg dina händer.”
Aj, då. Jag får tänka snabbt. ”Öh, haha, jaaa… visst är tomten väääldigt lik mig? Jag såg det när jag sprang på honom här utanför på väg hem från affären. Men Clara, lite tjockare är han väl allt?”
Hon fnissar till och dansar sedan runt med sin nya prinsessklänning. Det känns som om jag har lyckats övertala henne.
När jag senare på kvällen ska lägga henne läser jag först en godnattsaga. Sedan småpratar vi lite. Efter det kryper hon tätt intill mig och kramar om mig. Hon är verkligen lycklig för den här dagen.
”God natt, min prinsessa,” viskar jag i hennes öra.
Hon är trött nu, men orkar ändå mumla ett svar: ”God natt… tomten.”
God fortsättning!
Louis
Comments