Krönika i Norra Halland, 21 maj 2015
Under våren har min mamma och pappa fyllt 81 respektive 85 år. Det är en märklig känsla. Jag vet så klart att människor blir äldre, men då är det andra vi talar om – inte mina föräldrar. Jag har alltid inbillat mig att de kommer trotsa tidens gång och ständigt vara där, nära till hands. Nu är jag inte så säker längre.
Jag har inte fäst någon större uppmärksamhet på det tidigare, men nu ser jag det tydligt: de börjar bli gamla. Stegen är långsammare, tupplurarna längre, ögonen mattare och hörseln sämre. Och då har vi inte ens börjat tala om skärpan. När jag försöker lära dem om en läsplattas funktioner blir det totalstopp. Det går bara inte in. En fyraåring skulle klara det bättre.
Det är vid sådana stunder jag tycker synd om dem. De tillhör en aktiv generation som varit med om så mycket och som har format det samhälle vi lever i. Nu känner de sig som främlingar i det samhället. Och som många av sina jämnåriga undrar de allt oftare: är det någon som behöver mig här?
I ärlighetens namn, nu går inte mina föräldrar runt i självömkan med en fot redan i graven. Deras liv har alltid varit gasen i botten och de gör fortfarande vad de kan för att hålla farten uppe. Men jag känner deras oro. Inte oron för att livet snart är över, utan oron för att ingen längre ska behöva dem. Det är då deras liv är över.
Nyligen fick min pappa en hjärtinfarkt följt av kranskärlsoperation. Strax därefter fick han beskedet om prostatacancer. Familjen är orolig och han har själv påverkats naturligtvis, men inte för att han fruktar sjukdomar i sig – eller döden för den delen – utan för vad hans tillstånd kan leda till. I vårt senaste samtal sa han: ”Så länge vi kan vara friska nog för att vara till nytta och hjälp för någon, då är vi glada och tacksamma.”
Av en händelse läste jag idag igenom ett dokument om de mänskliga rättigheterna. De är bekanta för oss alla: rätten till liv, yttrandefrihet, utbildning, hälsa, osv. Jag insåg ganska snart att det dock saknades en rättighet: rätten att vara behövd.
I det politiska finrummet talas det så högtidligt om att vi måste förbättra äldrevården. Ja, absolut. Men hur ofta talar vi om de äldres verkliga behov: att bli sedda. Vi har ibland oss en hel generation som har levt ett långt liv och arbetat hårt, människor som varit med om att skapa historia. Men deras erfarenheter och berättelser blir sällan hörda. Deras kompetens faller ofta i träda. Och nu sitter många av dem bara och väntar. Och väntar.
Det måste vara oerhört svårt.
Det finns inget bäst-före datum för våra föräldrar eller mor- och farföräldrar. De är inte förbrukade. Vilket grymt öde att behöva känna så. Det fanns en tid då de hade en central roll i både familj och samhälle, då de kände att de hade en plats. Men deras plats är inte borta. De har mycket kvar att ge. Låt oss inte försumma att ge dem den möjligheten.
Rätten att vara behövd har de fortfarande kvar.
Comments