FYSISK OCH MENTAL TRÄNING
Jag kan rapportera att jag har trappat upp på cykelträningen. Jag var ju (o)smart nog att i en tidigare krönika avslöja min medverkan i sommarens Vätternrunda. Så nu har man inget annat val än att trampa på ordentligt.
Hur mår kroppen då? Eller mer konkret, rumpan? Jodå, den hänger med. Men jag hade aldrig klarat mig utan cykelbyxor, eller som mina barn kallar dem: blöjbyxor. Killarna skrattar ihjäl sig varje gång jag sätter på mig dem. Det är tydligen underhållning på hög nivå att se sin pappa med rump-vadderade tights.
Annars tycker jag det känns värst i ryggen, och i fötterna som domnar, i handlederna som värker, i nacken som stelnar och i öronen som fryser; sedan den där lilla detaljen: mina ben som krampar. Vem uppfann den här underbara sporten egentligen?
Som tur var fick jag vila i två dagar när frugan och äldste grabben flög till London och jag behövde ta hand om våra två yngsta barn. Den ena eftermiddagen spenderade vi i badhuset, mest liggandes i den varma bubbelpoolen. Mmm… himmelriket för en sargad kropp.
För övrigt ägnade jag en del tid åt att läsa och begrunda diverse humanistiska tankar, i förberedelse för min debatt/dialog med Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna. I torsdags blev han min första gäst i det jag kallar ”Öppna Samtal – Vägen till förståelse och respekt”.
Tillsammans med kyrkans informationstjänst har jag känt ett behov att föra samtal med representanter för andra livsåskådningar. Det är min personliga övertygelse att den större andelen konflikter livsåskådningar emellan härrör från fördomar som i sin tur är baserade på okunskap. Jag tror att den öppna dialogen är nyckeln till att överbrygga många av dessa fördomar.
Samtalet gick bra. Christer är en hygglig karl och en respektingivande debattör. Visst fanns det områden som skiljde oss åt, till exempel i fråga om människans Gudsbehov. Dock fanns det, som jag misstänkte, fler gemensamma nämnare än vad man på ytan kunde ha trott.
Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva, men avslutningsvis: den känsla jag bar med mig från mötet var hur viktigt det är att vi möter alla omkring oss med empati och förståelse. Det blir så mycket bättre då. För det är väl så vi själva vill bli bemötta?
Comments