Krönika i Östersunds-Posten, 21 feb 2015 http://www.op.se/noje/musik/louis-herrey-nagot-stort-kan-handa
En lördagskväll för exakt trettioen år sedan börjar publiken strömma in i Lisebergshallen i Göteborg. Samtidigt gör sig alla artister redo. Alla utom jag och Richard. Vi står fortfarande fast i den långa kassakön på Domus, Avenyn.
Tjugo minuter tidigare hade den impulsiva men ljusa insikten slagit oss: tänk om vi vinner hela kalaset! Hur gör vi då? SVT har säkert förberett Champange till vinnarna, men… vi är ju nykterister.
Med varsin Pommac flaska i handen börjar vi röra oss framåt. ”Förlåt… kan vi få tränga oss före?”
Förundrade blickar möter oss.
”Det är nämligen så att vi ska sjunga om en liten stund”, förklarar Richard.
”Ja… på Melodifestivalen!” lägger jag till och harklar mig ursäktande.
Snacka om stress. Men så hade hela veckan varit. Det började med de ursprungliga scenkläderna. De kändes helt fel. Alldeles för mycket glitter och prål. Kunde vi inte bara köra med något enklare, stilrenare? Vita byxor och pastellfärgade skjortor kanske? Men skorna då? Vi skulle kunna ta några Peter Pan boots och spreja dem med guldfärg. Men blir det verkligen snyggt? Nja… de får duga i alla fall. Och förresten, det blir nog inte så många i publiken som kommer uppmärksamma skorna ändå.
Koreografin var vi dessutom tvungna att förenkla. Det gick knappt att sjunga till det där aerobicspasset. Vi tar bort de flesta snurrarna. Vi hoppar mindre. Och allt flaxande med armarna skär vi ner till ett minimum. Dock borde vi nog behålla den lilla armsnurren i början av refrängen. Vem vet, kanske någon tycker den ser snygg ut?
Vi återkommer till Liseberghallen med andan i halsen och Pommac flaskorna i handen. Det tar bara ett ögonblick att byta om. Sedan står vi redo bakom ridån. Redo att erövra världen. Och när vi dansar in på scenen i takt till det gungande introt och Per börjar sjunga ”Blixtar och dunder…”, då vet jag: nu kommer det hända något stort.
Idag är jag fyrtioåtta år. Mycket underbart har hänt under åren, men jag minns ändå med tydlighet den omvälvande glädjen att som sjuttonåring få sjunga en av schlagervärldens allra bästa melodier – en sång som jag redan då visste skulle överleva oss alla. Visst finns det viktigare saker i livet än Melodifestivalen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände mig ödmjuk och tacksam för tillfället som gavs mig och mina bröder.
Därför gläds jag med andra som också får denna möjlighet. I kväll, till exempel, kommer det att stå flera debutanter på Östersunds Arena scen, däribland traktens egen Jon Henrik Fjällgren. Jag hoppas han visar – som jag och bröderna försökte göra – hängivenhet och kärlek till sin melodi. Känner jag honom rätt så gör han det. Och vem vet, då kan det hända något stort.
Fotnot:
Enligt min åttaåriga dotter finns det ytterligare ett recept på framgång i Mello. Man måste se trevlig och söt ut i tv, ”som du var när du sjöng Diggiloo Diggiley, pappa.”
”Vadå?” protesterar jag.” Är jag inte fortfarande söt?”
”Jodå!” svarar hon och pausar. ”Det tycker nog mamma i alla fall!”
Jon Henrik och övriga artister, lycka till ikväll!
Comments