Krönika i Norra Halland, fredag 2 maj 2014.
När han var tio år förlorade den japanska pojken sin vänstra arm i en bilolycka. Men medan familj och vänner ömkade pojkens begränsade tillstånd intog han själv en annan position. Han ville lära sig judo. Han gick till en Sensei och fick under tre månaders hårdträning lära sig ett kast. Bara ett kast.
Efter en tid ställde pojken i upp sin första turnering. Han hade haft betänkligheter om huruvida detta enda kast var tillräckligt för att ge honom framgång. Men när han enkelt vann sin första match spirade hoppet och hans tillit till läromästaren växte. Sensein visste vad han gjorde. Match nummer två och tre blev en svårare uppgift. Dock lyckades pojken till slut överlista sina motståndare. Och nu var han i final.
Finalmotståndaren var både större och mer erfaren och det föreföll ett tag som om pojken riskerade att skada sig. Men då, när motståndaren under en sekund sänkte garden, kunde pojken använda sitt kast och vinna matchen. Den enarmade pojken hade vunnit hela turneringen.
Lycklig men samtidigt konfunderad frågade pojken sin Sensei efteråt: ”Hur kunde jag vinna alla dessa matcher med bara ett enda kast?”
”Av två anledningar”, svarade läromästaren. ”Först, du har lyckats bemästra ett av de svåraste judokasten som finns. Sedan, det enda kända försvar mot kastet är att gripa tag i motståndarens vänstra arm.”
Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka.
I livet stöter vi på motstånd. Ibland svårt motstånd. Det är kanske då vi känner oss som mest begränsade av våra svagheter. När vi ser oss själva i spegeln ser vi alla slags handikapp, allt från fysiska till emotionella. Och vi säger: bara jag kan bli av med den eller den egenskapen kommer allt bli bra.
Visst, jag tror på förändring. Ibland behöver vi kavla upp armarna och arbeta hårt för att eliminera det som gör att våra liv går bakåt istället för framåt. Men i vår strävan att bli bättre människor gör vi ofta misstaget att definiera svaghet som motsats till styrka. Vilket destruktivt perspektiv. Sanningen är att vår styrka är beroende av våra svagheter. ”När jag är svag då är jag stark”, skrev Paulus en gång. Hur kan det vara så?
Precis som för den tioåriga pojken, det är våra motgångar och svagheter i livet som bygger vår karaktär. Kanske Ralph Waldo Emerson sa det bäst: ”Vår styrka utvecklas av vår svaghet.”
Personligen har jag känt hur insikten om mina svagheter (det är första steget) har lett till större mått av ödmjukhet. Nyckelordet i sammanhanget är just ödmjukhet, för när man är ödmjuk är man öppen för förändring, och som pojken visade, villig att ta emot hjälp och se nya vägar att finna styrka och därmed framgång.
Så var inte hård mot dig själv. Vem vet om inte din största svaghet kan vändas till styrka. Det avgör du.
Comments