MAMMOR OCH BRÖDER ÄR BRA ATT HA
Sammanfattning från gårdagens text: Vår dotter skrämmer livet ur oss när hon uppvisar blod på halva kroppen. Lyckligtvis är det inte mer än ett jack i pannan, men det är stort och det blöder ymnigt, så vi behöver snabb assistans på akuten. Något vi inte får.
I väntrummets toalett tvättar jag bort det mesta av blodet på Claras kropp och tar av henne den rödstänkta tröjan. När jag rengör såret kan jag inte hjälpa att tycka synd om lillflickan. Hon har redan flera ärr i ansiktet (efter tidigare mollusker) och nu kommer hon får ett till.
När vi sedan sätter oss och väntar trycker hon sig hårt mot mig. Hon gnyr som en hundvalp och frågar: ”Varför är inte mamma här?”
Det lät som om det skulle vara det mest självklara i världen: att mamma skulle vara där. Hon är ju alltid där när det händer något. Och hon har alltid koll på läget – och vet hur man ska göra. Clara har aldrig behövt känna sig otrygg hos mig, men mamma… ja, hon är ändå mamma. Ingen kan ersätta henne.
Jag får det strax bevisar för mig när Angelica äntligen dyker upp (med ilfart från ett föräldramöte). Clara kastar sig i sin mammas armar och låter alla känslor komma ut. Och efter tio sekunders blixtterapi mår flickan mycket bättre. Hennes ansiktsutryck har förändrats. Det säger: NU kommer allting bli bra.
Jag njuter av bilden framför mig, och påminns om känslan som så ofta träffat mitt hjärta under vårt snart 14åriga äktenskap: vad skönt att man kan vara två!
Tyvärr blir väntan så lång och kvällen så sen att jag till slut måste ta hem våra killar medan flickorna får stanna kvar på akuten. Men det blir ingen lätt resa. Isak gråter oavbrutet, orolig för Claras skull. Och när vi kommer hem eskalerar gråtandet.
”Jag ska aldrig mer vara stygg mot Clara!” snörvlar han.
Jag försöker lugna honom. ”Men du som alltid är så snäll mot henne…”
”Nej, det är jag inte!” protestera han. ”Men nu ska det bli ändring på det. Från och med nu ska jag alltid vara snäll!”
En halvtimma senare kommer Clara hem med sin mamma. Båda är på glatt humör. Allt hade gott bra. Clara fick ett fint omhändertagande still slut, inklusive det efterlängtade klistermärket som hon nu ivrigt visar upp.
Johannes och Isak springer fram till Clara och kramar om henne. Och Isak är inte sen med att fråga: ”Clara, vill du att jag ska läsa en saga för dig?”
”Jaaa!”
Han tar henne i handen och tillsammans går de upp till övervåningen.
Fotnot: Jag var helt säker på att Clara skulle behöva sys, men läkaren hade faktiskt lyckats tejpa ihop såret. Ärr kommer det dock bli, men förhoppningsvis inte så stort.
Comments