Mellodrama

Krönika i Norra Halland, 14 mars 2025

Vi svenskar håller hårt på våra traditioner. Varje år ska det klagas på Melodifestivalen. Och varje år säger folk: ”Nu är det absolut sista gången jag tittar på den där skiten!” Men absolut säkert, nästa år sitter de ändå framför TV:n - och vädrar ungefär samma åsikter.

Sedan finns det såklart de som älskar allt med Mello: folkfesten, glittret, spänningen, mångfalden och, ja, dramat naturligtvis.

Och är det inte just dramat som media tar mest fasta på? Tidningarna skriver om ”Chocken i Mello”, det ”finska fusket” och om Måns som ”stormade ut från arenan”. Vi ska övertalas om att just denna gång, då gick det minsann över gränsen. Men är det inte något varje år som ”chockerar”?

När vi bröder själva med i Melodifestivalen 1984 var det många som protesterade högljutt: ”Va! Killarna är ju inte ens svenskar!” (Tre år i USA hade tydligen gjort oss till amerikanare.) Och ”hur kan man tillåta dans på scenen?” En manager till en mottävlande grupp försökte på allvar få oss diskvalificerade för att vi dansade. Det ansågs nämligen som fusk.

Med andra ord är det samma visa varje år. Under veckan har åsikterna haglat. ”Jag skäms över Sverige”, säger den ena. ”Äntligen någonting annat än en generisk popsång”, säger den andra. Efterspelet till Mello är alltid lika underhållande, och jag skrattar för mig själv: Folk, det är bara musiktävling!

Och om vi tänker efter, hur är det ens möjligt att tävla i något så subjektivt som musik? Kanske borde vi ta det hela mer med en klackspark.

Med det sagt, jag förstår att artister som Måns Zelmerlöw och John Lundvik blir besvikna och inte höjer klackarna i taket direkt. Självklart ville de vinna. Och visst hade de rätt att säga det. Men det höll tydligen inte alla med om; Måns fick smaka på svenskarnas ”ofiltrerade vrede” i tron att han hade något personligt emot vinnargruppen KAJ. Så var det såklart inte.

Det jag däremot ställer mig frågande till är Zelmerlöws och framförallt Lundviks påståenden om att de var chanslösa mot bastubrödernas sång, just på grund av att det var ett ”humornummer”. Förklara det för mig. Melodifestivalen har alltid haft ett brett spektrum av bidrag, några av präglade av humor, ja. Men hur ofta vinner dessa melodier? I stort sett aldrig.

Att antyda att KAJ vann bara för att de spexade till ett nummer, och att det inte är en ”riktig” låt, håller inte. Låten har en riktig melodi. Och jag kan bevisa det. Efter Mellofinalen, hur många melodier kunde du nynna på dagen efter? ”Bara bada bastu” var den enda för mig och för de flesta jag känner. Den fastnade från första lyssningen.

Om du blundar och bara lyssnar på sången så hör du faktiskt en fin melodisk refräng, som trots KAJ:s finlandssvenska bakgrund är mer finlandsrysk till karaktären: folklig och medryckande. Låten håller sig stark på egen hand, men blir naturligtvis extra kryddad med humor och show. Ingen perfekt jämförelse, men på det viset påminner den om Diggiloo Diggiley, en oerhört stark låt på egen hand, men som fick lite extra flärd genom dans och guldskor. Men… jag vill bara klargöra: Om det vore en tävling mellan de två så vet vi ju alla vilken melodi som vinner. Såklart.

Emellertid, i årets Eurovision tror jag att ”Bara bada bastu” har stora chanser. Om inte annat blir sången ett positivt avbräck i den annars så dekadenta och alltmer icke-familjevänliga musikfestivalen. Ja till mer glädje, nej till mer crazy. Eller för att citera Nanne Grönvall, angående KAJ:s humorsång, i kontexten av den tid vi nu lever i: ”Det är precis vad vi behöver.” Jag håller med.

Fotnot: Eftersom det ofta talas om vad som är rättvist och inte i Melodifestivalsammanhang, jag har ett enkelt förslag: Återinför live-orkester igen. Ingen får sjunga till förinspelad musik. Alla röster som hörs är live, inget backtrack tillåtet (för ibland är det näst intill ren playback som hörs). Det blir lika för alla. Det blir melodierna som hamnar i centrum. Och vi kommer kunna höra vem som kan sjunga eller inte. Det blir en melodifestival på riktigt, där det bästa live-numret vinner, inte vem som har den snyggaste inspelade produktionen. Håller du med?