Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 17 Sept 2008. Automatic translation of text
KÄRLEKEN ÄR FÖRUNDERLIG A Wife in New York (a modified English version)
Denna vecka är jag ensam hemma med våra tre barn. För första gången i vårt äktenskap har min fru, Angelica, tagit tillfället i akt att åka på långresa utan make och barn. Personligen tycker jag det var på tiden, för det var länge sedan hon gjorde sig förtjänt av en ”get-away”. Som resesällskap har hon med sig tre väninnor, också de mammor och hemmafruar.
De har åkt för att shoppa. I New York.
Vad var det för fel på Ullared, tänkte jag först? Visst är jättevaruhuset i de halländska skogarna inte samma grej som New York, men… skulle inte det här bli en dyr shoppingrunda?
Man skulle kunna tro det, men mammorna har gjort minutiösa budgetplaner och valt ut de mest formidabla outlet-butikerna i stadens periferi. I skrivande stund springer de runt där och samlar på sig årsförråd av kläder, julklappar, födelsedagspresenter, och andra praktiska objekt. Med de låga priserna samt en hyfsad dollarkurs har vi insett att totalkostnaden förmodligen inte blir mer än den skulle bli i Sverige, flygresan inberäknad.
Vilken surrealistisk tanke egentligen: att man på en förmiddag kan ta sig till New York, handla lite grann, och sedan komma hem igen utan några större hål i plånboken. 1800-talets amerikautvandrare skulle säkert offra sina liv för en sådan möjlighet, men allt vi behöver göra är att slå numret till resebyrån. Förstår vi hur bra vi har det?
Men även om hela världen idag ligger vid våra fötter sitter jag ändå här i mitt Södertälje och småmyser. Just nu är pojkarna i skolan, och dottern ligger i mitt knä och sover. Och jag ler för mig själv och tänker: Jag är nog en typisk man, för bara tanken att behöva shoppa nonstop i flera dagar – även om det är i New York – ger mig rysningar.
Angelica, å andra sidan, har verkligen sett fram emot detta, milt uttryckt. Faktum är att de senaste veckorna har gränsat till det hysteriska: telefonen har mellan tjattrande mammor gått varm dygnet runt; ältandet om resan har här hemma gått ännu varmare; och jag har tappat räkningen på hustruns upprepande av förhållningsregler för hem och barn medan hon är borta. Det blev nästan så att jag ville att hon skulle åka, mer än vad hon själv ville.
Men när jag tidigt på lördagsmorgonen tog henne i min famn och sedan såg henne åka iväg då vattnades det på ordentligt i ögonkanalerna. Jag visste att jag och barnen skulle få det kul tillsammans (jag lovade ju dem att vi skulle baka varje dag, eftersom vi inte behövde oroa oss för att stöka ner nu när mamma var borta), men jag kunde ändå inte hjälpa det: en del av mig kände mig väldigt ensam.
Visst är kärleken är förunderlig?
Comments