En vanlig vecka. Typ…
Jag och bröderna sjunger på en 80-tals gala. Rolig tillställning. Och roligt har publiken när de ser hur andfådda vi är mellan sångerna. (Ja, vi dansar fortfarande.) Senare fastnar några danska fans i en hiss i Arenan. Stor dramatik. Richard blir deras räddare i nöd. Efter showen vill Samantha Fox träffa oss och ta en bild. När vi buntar ihop oss framför kameran känner jag en hand som diskret snuddar vid min bakdel. Eller, nej… inbillar jag mig bara? När vi lämnar den gamla stjärnans loge utropar Per: ”Hon tog mig på rumpan!” Jag och Richard skrattar högt. ”Va!” tillägger jag, ”Och jag som trodde att jag var utvald!”
Dagen därpå är jag med goda vänner på en musikgudstjänst och sjunger ”You’ve got to try a little kindness”. De flesta i bänkraderna är äldre människor. Många av dem ler. Jag undrar vad deras berättelse är. Jag hoppas att de har fått känna mycket vänlighet i deras liv.
Jag höll mitt allra första gruppass på gymmet (hoppade in som vikarie). Grymt kul. Är det meningen att deltagarna ska ragla ut från salen efter passet? Mina PT-kunder kämpar också hårt. Men de kämpar med glädje. Så otroligt givande att se ljuset i deras ögon när de känner att de utvecklas.
Johannes fyller 21 år. Det är inte möjligt? Han föddes ju precis! Jag har också födelsedag. 52 år. Det var fruktansvärt. Inte åldern alltså, men att familjen grattade mig så sent på morgonen? Jag ligger kissnödig i två timmar och vågar inte gå upp för att förstöra deras överraskning. Sedan de väl kommit in med sång och ljus rusade jag in på toaletten. Gratulationer och presenter fick vänta två minuter.
Vad mer? Umgås med goda vänner på Halloweenfest, köra barn till annan Halloweenfest, övningsköra med son, köra till hockeyträningar, jobb, städning, matlagning, läxhjälp med dottern, Frölunda match med mina elever, undervisa i kyrkan. Och just det, huset är färdigrenoverat. Äntligen! Det har varit mycket nu – så mycket att jag inte ens tagit tid för att krama om min fru ordentligt. Det tog vi igen. Hon behövde det. Jag behövde det.
Till sist åker jag på jobbkonferens. På flyget sitter jag intill en äldre kvinna. Jag frågar om hennes liv. Hon svarar med intensiv glädje. Hon pratar hela vägen. Jag lyssnar. Jag har känslan av att hon inte får mycket uppmärksamhet i livet. Så tragiskt.
Idag har jag suttit i fortbildning. Två klasser har jag själv undervisat. En kollega sa till mig att jag har en vacker röst när jag talar. Den har jag aldrig hört. Jag växer två meter. På kvällen tränar jag med några kollegor på hotellets gym. Jag coachar en av dem i marklyft. Han lyfter tyngre än någonsin. Stor glädje. Han växer också två meter.
Det är inte är dagarna i livet som räknas utan livet i dina dagar. Och för mig är det mötet med människor som skapar liv i mina dagar. Det är möjligheten att påverka eller bli påverkad, tillfällen att skratta tillsammans, kämpa tillsammans samt stunder av omtänksamhet. Jag tänker igen på sången ”You’ve got to try a little kindness”. Finns det något viktigare budskap idag? Under veckan har jag upplevt mycket vänlighet. Förhoppningsvis har jag kunnat ge något tillbaka. Jag känner mig så rik.
Några av mina underbara, vänliga kollegor på Seminarier & Institut konferens (religionsutbildning).
Comments