Livet är ett pussel
Familjen fick ett 1000-bitar pussel i julklapp. Tillsammans med barnen satte jag mig ner för att klura ihop det hela. Ganska snart mindes jag varför jag hade tyckt om det här så mycket när jag själv var ung: att lägga ett pussel är ett bra sätt att slappna av och låta tankarna flyta fritt. Och man blir lätt filosofisk.
Livet är ju som ett pussel, tänkte jag, när jag såg alla bitarna i en enda röra. Det finns en helhetsbild, ett stort perspektiv. Det gäller bara att få in rätt bit på rätt plats för att se bilden klart.
Men pusslandet var inte alltid avslappnande. Ibland dök frustrationen upp. Den klart vanligaste kommentaren från ungarna var: ”Pappa, det saknas en bit!? Ibland upplevde jag samma känsla, måste jag erkänna. ”Men, vad i hela… den här biten finns ju inte någonstans!”
Är det inte så i livet? Biten, eller lösningen på ett problem, finns där hela tiden, rakt under näsan på oss. Vi är bara för otåliga för att se, eller förblindade av våra sinnens frånvaro. Om vi bara hade öppnat våra ögon? För till slut, när vi minst anar det, så kommer den rätta biten fram, och allt faller på plats.
Så vi behöver aldrig vara oroliga för att det tycks saknas bitar i livets pussel. Om inte annat så gör letandet efter bitarna att vi ständigt drivs framåt.
Flera gånger fick jag mig ett rejält skratt. Det var när dottern försökte tvinga ner bitar på fel plats. ”Kom igen, då!” stönade hon medan hon tryckte hårt med pekfingret. Enveten som hon är övergick hon ibland i hårdare tag. Hon knöt näven. ”Den måste gå i!” Och så slog hon till. ”Nuuuu!!!”
Är det inte så också, att vi ofta inte kan tänkas ha något, annat än på vårt sätt? Trots att det inte är rätt. Hur ofta gör vi inte det misstaget att tro att bara för att vi vill någonting så otroooligt mycket, så antar vi att det måste vara ”meningen”? Vad vi behöver är en större dos av ödmjukhet och självinsikt. Dessa är goda livskamrater. De hjälper oss att ta bort skygglapparna och leder oss ett steg tillbaka – som faktiskt ibland är nödvändigt – för att vidga vårt perspektiv. Och då hittar vi helt plötsligt en ny väg.
Vilken känsla det var att bli klar med pusslet. Barnen var oerhört glada. Speciellt Clara som fick lägga i den sista biten. Det vi hade skapat var inget mindre än ett mästerverk, tyckte de.
Och då kom den sista tanken. Människor är som delar i ett pussel. Alla, ingen undantagen, har en plats att fylla. Somliga kan tycka att de är alldeles för annorlunda för att passa in. Det är en lögn. Somliga kan tycka att de är för fina för att beblanda sig med andra. Det är en större lögn. Ingen person är fulländad i sig själv. Vi behöver alla varandra. Och det är bara tillsammans vi kan skapa de mest fulländade och vackra mästerverken.
Det är mysigt att lägga pussel. Det tar i och för sig lite tid. Men… det betyder bara MER tid tillsammans.
Åh, vad glada vi var att den här sista biten fanns. För man är alltid orolig, eller hur, för ödets ironi: att man bara ska hitta 999 bitar. Men här kunde Clara glatt lägga in den 1000:e biten som fulländade allting.
Comments