ATT INTERVJUA BARN
Något av det roligaste och mest givande som finns är att ha intervjuer med sina barn – och andras också för den delen. Men tyvärr ägnar vi vuxna allt för lite tid åt dessa personliga möten, trots att både barnen och vi själva skulle må bra av det; vi får en inblick barnets sagolika värld, och barnet känner sig sedd och uppskattad.
Det behöver inte alltid vara något formellt. Ett enkelt samtal räcker, som häromkvällen, efter att jag hade läst en godnattsaga för Clara.
”Du, Clara? Vad skulle du vilja jobba med när du blir stor?”
”Hoppa hopprep!”
”Är det det roligaste du vet?”
”Nä… det är att baka bullar.”
”Vad är den godaste maten då?”
”Makaroner och köttbullar med ketchut!”
”Och vem tycker du bäst om?”
Kort tankepaus. ”Duuuu!” säger hon och kramar om mig.
”Jag drömde om dig inatt”, fortsätter hon.
”Jasså, vad trevligt!”
”Jag drömde att du skulle heta Diggiloo Diggiley.”
”Men jag heter ju Louis.”
Hon fnissar till. ”Ja, men Diggiloo Diggiley är finare.”
”Nej, mamma förresten!” säger hon plötsligt.
”Vadå, mamma?”
”Mamma tycker jag bäst om!”
”Jaha, vi är tillbaks där igen!”
”För att ni är tre killar i vår familj, och vi tjejer är bara två. Därför är vi bäst!”
”Haha… det låter logiskt… antar jag. Men på tal om bäst, vad tycker du att du är bäst på?”
”Jag är bäst på allt!”
”Allt?”
”Ja! Jag kan baka, hoppa hopprep, spela rotarg (gitarr), cykla. Och så kan jag stå på huvet’ också!”
Nu börjar Clara bli trött och hon kurar in sig innanför min arm. Men jag vill ställa en sista fråga. ”Lilla gumman”, viskar jag, ”vad är det du önskar dig?”
”Inget!” svara hon utan dröjsmål.
”Inget? Men något vill du väl ha?”
”Nä… jag behöver inget”, viskar hon och trycker sig närmare för att värma sig.
Hennes enkla ord uppenbarar det självklara: i den stunden känner jag också att det inte finns något mer att önska sig.
Min dotter slutna sina ögon och jäspar lättsamt. ”God natt, pappa! Puss, puss! Sov gott! Ses i morgon! Jag älskar dig!”
Absolut inget mer at önska sig.
Comentários