8 juli 2009
Kära Robert och Olle. Jag står på väg 580, på den plats där ni två polismän blev brutalt avrättade av bankrånarna för tio år sedan. Jag har aldrig varit här förut, men platsen är inte främmande; jag har sett den hundratals gånger på tv. Och där, vid vägens krök, står den alltför bekanta vägskylten: Malexander.
Det känns konstigt. Bara ett stenkast härifrån har jag och familjen besökt goda vänner vid deras sommarstuga. Vi har haft en underbar vistelse. Malexander, det lilla samhället i södra Östergötland, har visat sig vara en svensk sommaridyll, en för mig väl bevarad hemlighet.
Det känns konstigt. Vi har njutit av solen. Vi har fiskat. Vi har klättrat i grottor. Vi har latat oss i hammockar och hängmattor. Vi har blivit bortskämda med härligt sällskap och god mat. Och i Lillsjön, alldeles intill denna väg, har vi åkt roddbåt och plaskat runt med barnen.
Det känns konstigt. Jag har fått uppleva en alldeles perfekt vecka med familj och vänner. Men när jag nyligen steg fram till er minnessten då skämdes jag nästan, generad över att ha funnit lycka och frid på samma plats som ni och era närmaste fann olycka och tragedi.
Kära Robert och Olle. Jag vet inte helt säkert varför jag skriver detta till er. Vi kände ju inte ens varandra. Men jag vill i alla fall säga hur mycket jag beundrar er för att ni gjorde det rätta, trots det höga pris ni fick betala.
Sedan vet jag att ni har familjer. Liksom jag är ni också småbarnspappor. Kanske skriver jag detta för att låta er veta att för alla tillsynes meningslösa orsaker ni miste livet, så har ni i alla fall påmint denna pappa om livets viktigaste lärdom: att tiden en gåva – en gåva att vårda ömt. Ni har påmint mig att jag har ovärderliga skatter i mitt liv, hustru och barn, som behöver mig nu, idag, och inte bara när de passar in i mitt schema.
Ju mer jag tänker på det, desto mer klarnar det för mig. Det är nog inte meningen att det ska kännas konstigt ändå. Jag kanske inte ska skämmas alls. Jag tror inte att ni vill det. Istället tror jag att ni finns där uppe någonstans och vädjar till mig att jag med all energi ska glädjas åt de stunder av lycka som livet förlänar mig.
På denna märkliga men ljuvliga plats känner jag nu hur det viskas bakom varje träd och i varje vindpust: du vet inte när din tid är förbi, så lev livet fullt ut; njut av allt det goda Gud har skapat åt dig; men viktigast av allt, älska din familj och medmänniskorna omkring dig.
Tack, Robert och Olle, för att ni påminde mig.
Vila i frid.
Olle Borén (42) och Robert Karlström (30).
Mina bilder av minnesstenen och den välkända vägen där morden ägde rum.
Comments