Krönika i Norra Halland, 14 okt 2014
Vår arbetsgrupp fick beskedet förra veckan som ingen ville ha: vår kollegas dotter hade omkommit på grund av komplikationer under hjärnkirurgi. Hon var en ung mor med två barn. Samtidigt brottas en annan av mina kollegor med bröstcancer. En nära vän till familjen behandlas också för cancer.
I helgen fick vi besök av goda vänner som vi för första gången träffade på Östra sjukhuset i Göteborg. Det var där våra äldsta söner kämpade för sina liv. Vår son med en svår hjärtoperation. Deras son med en aggressiv tumör. Vår son fyller nu sjutton år. Deras son blev bara tre år.
Visserligen drog vi en vinstlott då, men livet är en rysk roulette. Lika säkert som jag andas idag, lika säkert kan jag hamna i livsnöd i morgon. Döden visar ingen barmhärtighet. Den skördar sina offer när den vill.
Men det är inte döden i sig jag är rädd för (i så fall mer dödsrädd för livet); jag förstår att vi alla måste kallas att gå vidare en dag. Det svåra att acceptera är när våra närmaste lämnar oss tillsynes för tidigt. Vad är meningen med det?
Nyligen fick jag en känsla att jag borde besöka en gammal vän i Södertälje. Även han led av svår cancer och det smärtade mig att se hans tillstånd. Men samma värme som jag alltid hade känt från honom fyllde mitt inre när vi tillsammans med hans fru och barn återupplevde gamla minnen och skrattade gott.
Osäker på hur långt min vän hade kvar att leva ville jag tömma mitt hjärta. Jag berättade hur mycket han hade betytt för mig, hur mycket jag värderade våra djupa samtal – vi kunde prata om allt. Jag talade också om för honom att han var det klokaste människan jag kände och att han borde skriva en bok. Jag såg då hur ljuset tändes i hans ögon.
En vecka efter mitt besök hade han gått bort.
”Skriv något roligt denna gång”, sa min fru i morse. Inget av det här är särskilt lustfyllt, jag vet, men ur detta mörker bryter det fram ljusa och, vem vet, kanske glädjande tankar.
Det första är att även om vi inte kan styra döden kan vi fortfarande styra hur vi lever. Men då menar jag inte enbart i förhållande till oss själva, som Mahatma Gandhis sa: ”Lev som om du skulle dö imorgon.” Jag vill byta ut ett ord: ”Lev som om andra skulle dö i morgon.” Det vill säga, älska andra idag som om det vore din sista chans. Jag är tacksam att jag fick säga vad jag kände för min vän, men var jag tvungen att vänta till hans sista andetag? Tänk om det hade blivit för sent?
Det andra är att även om döden gör slut på ett liv gör den aldrig slut på ett förhållande. De som har gått vidare, de är fortfarande en del av oss. Även i sorgen känner vi det. För vad är sorgen? Är det inte bara minnet av lyckan vi kände när våra älskade var hos oss.
Comments