Glädje, tacksamhet och Idoldyrkan

Krönika i Norra Halland, 27 september 2024.

Jag har sett det. Men jag har inte riktigt förstått det. Inte ens när jag var ung och som mest involverad i det, kunde jag inte inse vidden av det. Jag pratar om den påverkan en idol kan ha på sina fans. 

Efter att jag och bröderna hade vunnit Eurovision förstod jag aldrig hysterin bland fansen. Visst, man kan ha personer man beundrar och ser upp till. Det finns många som jag anser vara föredömen, vars goda exempel får mig att vilja bli en bättre människa. Men det finns ingen besatthet eller fixering i min beundran; mina ”idoler” är människor de också, med sina styrkor såväl som svagheter.

En av de första sångerna som min bror Per komponerade heter Every Song You Sing, som ironiskt nog handlar om en ung människa som blir helt betagen av sin idol. En textrad lyder: "Wherever I go you’re on my mind. My whole life is filled with you.” Sången betydde allt för våra fans, för den uttryckte exakt vad de kände för oss.

Samtidigt som jag älskade sången - och älskade att stå på scen och få underhålla en publik - så hade jag svårt för den omgivande idoldyrkan. Att bli upphöjd på det sätt som vi blev (av fansen menar jag, inte av kritikerna) fick mig nästan att skämmas. Jag ville bara ropa ut: ”Hallå!!! Det är bara jag! Jag är bara en vanlig kille!”

Det fanns en tid när jag var förvirrad, ja, nästan irriterad över kändisskapet. Veckan innan vi slog igenom var jag bara en obetydlig, blyg tonåring. I skolan var jag inte i närheten av populärstatus; ofta satt jag ensam och åt på lunchrasten. Sedan, över en natt, satt min bild klistrad på väggarna i tusentals flickrum. Allt kändes fake. Ena stunden var jag ingen, nästa stund var jag en svärmorsdröm. Hur hände detta?

Men något förändrades sakta inom mig. Jag började se mina fans som jag ville att de skulle se mig: som människa. Jag började bli mer uppmärksam och jag lyssnade på deras berättelser. Och jag insåg ganska snart vilken påverkan vår musik hade haft på dem. Några unga kvinnor, till exempel, som ville ta livet av sig, hade genom vår musik återfunnit hoppet om en ljusare framtid. Hur ödmjukande var inte det att höra.

Jag började skämmas på nytt, denna gång över hur dömande och nedlåtande jag hade varit mot fansen. Istället för att ha varit misstänksam borde jag ha varit tacksam, speciellt med tanke på den lycka musiken har skänkt dem. I sanning, vilken ynnest att få uppleva det.

Och på tal om lycka, när vi hade vår 40-års jubileumskonsert förra lördagen på Göteborgsoperan, då höll glädjebägaren på att rinna över. När jag stod på scenen fick jag verkligen nypa mig i kinden. Begreppet ”lyckofigur” fick en hel ny betydelse. Tänk vilket privilegium att få vara i denna anrika, utsålda sal, inte att för att sjunga ”alla tittar på mig” (den sortens uppmärksamhet har jag aldrig lockat mig) men att få dela med sig av glädje till denna underbara publik - och känna glädjen och kärleken strömma tillbaka hundrafalt.

När jag började sjunga Every Song You Sing då tappade jag det. Med en klump i halsen och tårar i ögonen kunde jag inte sjunga längre. Men då hände det. Det blev omvända roller. Istället för att jag sjöng sången till fansen, så var det de som sjöng den till mig. I den stunden blev de för mig vad jag hade varit för dem. Och jag började äntligen förstå dem. Och med förståelsen kom tacksamheten.

För varje dag som passerar i mitt liv, desto tydligare blir denna enkla sanning: möjligheten att sprida glädje till andra är den finaste gåvan som finns. Och vi har alla fått den gåvan. Din och min uppgift är hur väl vi förvaltar den.

Jag ska dock ge denna krönika ett snöpligt slut. Den stora snackisen dagen efter konserten handlade om två 80-åriga damer som definitivt inte kände någon glädje från oss bröder. Efter det inledande numret hade de stormat ut från Operan. Personalen hade frågat dem vad som stod på, varpå de hade svarat: ”Det var ju gubbar som stod på scenen! Vi trodde det var tre unga pojkar som skulle underhålla!”

Tycker du att vi borde ge dem pengarna tillbaka?