ATT GE TID
De behöver så mycket uppmärksamhet, men tiden är så begränsad. De slukar så mycket energi, men det finns nästan ingen kvar. De kräver ett okuvligt tålamod, men detta har gått förlorat någonstans på vägen.
Så där känns det vissa dagar, när man bara inte får ihop det. Man vill så desperat tillgodose barnens enskilda behov. Man vill så gärna att de ska veta att man sätter dem först i livet. Men resurserna, de räcker liksom inte till.
Som följd kommer det stunder då man sviker dem, när man kanske inte håller de löften man tidigare gav. Känslan av att inte vara älskad eller sedd kryper då över dem, och man känner sig misslyckad som förälder.
I just den situationen hamnade jag nyligen i. Jag hade lovat Isak att vi skulle åka till badhuset. Det var hans tur och det var länge sedan vi var där. Men när den planlagda dagen kom hade jag blivit överöst med oväntat arbete, och jag insåg att jag helt enkelt inte skulle hinna. Jag ringde upp sonen och förklarade läget.
”Men du lovade ju,” säger Isak med gråten i halsen.
”Jag vet, lilla gubben… Jag är lessen.” Sedan säger jag något om att vi får ta det en annan gång.
Det blir plågsamt tyst. ”Okej då”, mumlar han till slut.
När jag lägger på luren känner jag hur det kniper till i magen, och en förnimmelse av hopplöshet tränger sig på. Det här är inte rätt, viskar jag för mig själv.
Jag slänger mig på telefonen och ringer hem igen. ”Isak, kan du vara redo om 15 minuter?”
”Jaaaaaaa!” tjuter han.
Jag hämtar upp pojken och tar honom till badhuset. Där kör vi en intensiv timma. Vi tränar på bröstsim, dyker, tävlar i vattenrutschbanan, skvalpar i vågorna och badar bubbelpool. Och Isak, han är så lycklig att han håller på att spricka.
Sedan följer sonen med mig till kontoret där jag återupptar mina sysslor, samtidigt som han leker i konferensrummet.
Efter en stund ropar Isak att han vill visa mig en sak. När jag kommer in i rummet ser jag något skrivet på whiteboard tavlan som genast sänder en klump till halsen. Över hela tavlan har han skrivit ”PAPPA”, med små hjärtan här och var.
”Titta här då!” säger han med glittrande ögon och pekar på en liten undertext. Då läser jag: ”Pappa äger.”
Oförmögen att i stunden yttra några ord kramar jag om honom – länge. Av alla fel jag gör i livet så gjorde jag i alla fall en sak rätt den dagen.
Tänk, jag har alltid undrat hur det känns att äga (det är ju inte så ofta en pappa får uppleva det). Och tänk att det hände bara för att man gav lite tid. Man borde nog fortsätta med det.
Kom igen, mammor och pappor! Dags att äga dagen!
Comentários