Krönika, Norra Halland, 22 juni 2017
Livet blir sällan som man har tänkt. Men det brukar gå bra ändå.
I lördags cyklade jag Vätternrundan och fullbordade därmed resan mot en Svensk klassiker. Jag är oerhört glad och tacksam för denna erfarenhet. Inför just Vätternrundan hade jag gjort många planer om hur både träning och lopp skulle se ut. Men allt blev inte riktigt som jag hade tänkt.
Jag hade bestämt att ägna hela våren åt cykelträning, circa 200 mil. På grund av dåligt väder och andra faktorer blev det bara träning 2-3 veckor, circa 50 mil. Bara att gilla läget.
På grund av tidigare erfarenheter med sömnbrist innan loppet hade jag bestämt att jag skulle försöka sova minst sex timmar. Det blev en timme. Surrande flugor, brummande AC, tryckande urinblåsa, ringande telefoner (mitt i natten) och en hjärna på högvarv är ingen bra kombination. Bara att gilla läget.
Hemma hade jag ägnat timmar åt att baka mina egna nyttiga energikakor eftersom min mage inte svarar så väl på köpta energiprodukter. Vad tror ni jag glömde att ta med till starten? Bara att gilla läget.
Jag är medlem i världens finaste cykelteam, Team Magnus. Tanken var att vi skulle hålla ihop en klunga hela vägen till mål för att hjälpa varandra och samtidigt ha roligt på vägen. Och precis så blev det… ända tills jag tappade bort klungan och fick cykla andra halvan av loppet, 15 mil, på egen hand. Bara att gilla läget.
Under året har jag ibland fantiserat om målgången på Vätternrundan, om hur jublande vänner och bekanta tar emot mig. Men det fanns ingen där. Andra cyklisterna i olika cykelteam överöste varandra med kramar och high-five. Men var fanns mitt team? Åskådare kom fram och tog bilder på sina svettiga hjältar. Och mer kramar. Jag ville också krama om någon – åtminstone jubla högt. Jag hade ju för sjutton klarat det!
Jag ler mot närmaste person, en äldre dam, och höjer näven i luften och ropar ”Yeeesss!!!” Den stackars kvinnan blir vettskrämd. Hon rycker till och tittar upp på närmaste trädkrona och låtsas att hon inte ser mig. I mitt inre skrattar jag åt ironin. Bara att gilla läget.
(Senare blev det så klart många kramar och upplyftande samtal med återförenade cykelvänner samt ett kärt möte med familjen.)
Jag hade önskat hoppa i en fontän för att fira Klassikern. Det fick bli Vättern istället. Och när jag låg på rygg i det svala vattnet kunde jag förnimma den där stilla rösten som kommer till oss ibland. Det blev inte riktig som du tänkt dig, Louis. Men gick det inte bra ändå? Du klarade det. Du klarade det! Gissa om jag gillade läget?
Livet är som en Vätternrunda, underbart men svårt – och inte riktigt som man trodde det skulle vara. Men det blir ju bra ändå till slut. Vi kommer att klara det!
Bara att gilla läget.
Foto: Mattias Järelöv
Comments