FASTING IN THE RIGHT WAY
Betraktelse i Länstidningen, Södertälje, 24 feb 2006.
Bibeltext: Joel 2:12-19
I min ungdom blev jag undervisad av mina föräldrar om fastans betydelse, hur den var balsam för själen och gav andlig styrka. I Bibeln kunde familjen ibland läsa verser som den i Sakarja 8:19, att fastedagarna skulle bli till “fröjd och jubel’. I mina ögon fanns det emellertid bara en positiv sak med fastan: att pengarna vi sparade på matinköp gavs till det vi i kyrkan kallar fasteoffer, en särskild fond avsedd för behövande och nödställda. I övrigt jublade jag inte speciellt mycket av att gå utan fysisk föda.
Med åren mognade dock insikten om fastans sanna innebörd, och känslan av utmattning ersattes av glädjerus. Varför denna förändring? Jag tror att mycket av svaret ligger hos profeten Joel. Han talar om att ha rätt inställning. I vår fasta, säger han, måste vi vända oss till Herren “med uppriktigt hjärta’: Vidare menar han att det inte är kläderna vi ska riva sönder, utan hjärtat (Joel 2:12). Det vill säga, fastan är personlig; vi går inte fariséernas väg och visar andra hur duktiga vi är när vi fastar; vi gör det för att låta Gud ödmjuka våra hjärtan.
När sedan vårt hjärta är på rätt plats och vi genom fastan har insett vårt beroende av Gud, både fysiskt and andligt, då är vi redo att utföra det som fastan i djupare mening pekar på, nämligen tjänande. Som så ofta förknippar Bibeln tjänande med fasta. Till exempel lyckades Ester med sin fasta rädda sitt folk från undergång, Jesu apostlar bad och fastade närhelst viktiga förordningar och välsignelser skulle utföras, och Jesus själv kunde efter 40 dagar och nätter påbörja sitt frälsningsverk bland människorna, styrkt av sin fasta.
Sålunda kan jag i dag se att Guds avsikt med fastan inte är att plåga oss. I stället vill han forma oss så att han kan använda oss till glädje för våra medmänniskor. Det är den fasta som Herren vill se, skriver Jesaja, att vi befriar de förtryckta och delar vårt bröd med den hungrige (Jes 58:6-7).
Det är den rätta fastan.
Comments