ALLA VINNER
”Skynda er!” ropar jag till ungarna.
Johannes och Isak springer in i vardagsrummet, men de kommer för sent. De missade publikbilderna från SSK-AIK matchen (i torsdags). Kameran hade svept över den nedersta delen av ståplatssektionen där Isak och hans kompisar, tillsammans med en massa andra ungar, hoppade och jublande högt. Där fanns också en medelålders herre som glatt viftade en rödvit fana. Man ser honom bara i en halv sekund, men det är ingen tvekan om saken: det är jag.
När jag såg bilderna tänkte jag på hur livet ibland kan ta sig märkliga vändningar. Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle stå i Scaniarinken (Axa Sport Center) och skrika halsen av mig i support av SSK hade jag idiotförklarat dem. Men sedan vi flyttade hit från Göteborg har Södertälje stad och Södertäljes lag vuxit sig starkare i våra hjärtan (även om vi också håller på Frölunda).
Jag tror jag aldrig har upplevt något så förunderligt som SSK:s match mot AIK. Som några av er vet blev det 1-1 i fulltid. Därmed tog SSK den nödvändiga poängen för återintåget till Elitserien. Jublet i arenan visste inga gränser. Upprymda av glädjekänslor förenade jag och Isak våra stämmor till det hav av röster som dundrade fram SSK:s namn. Och tränare Popovic stod på sargkanten och viftade sin röda tröja i vild glädje medan spelarna omfamnade varandra.
Sedan började förlängningen, men med ett SSK som inte riktigt hade landat än. AIK tog kommandot direkt och erövrade pucken. Några sekunder senare sitter den i nättaket. 2-1 till AIK.
Som en katapult slungas AIK-spelarna kollektivt ut från båset och kastar sig på varandra i en traditionell vinnarhög. De har tagit den ack så åtråvärda poängen i jakten på den andra Elitserieplatsen (som de i söndags lyckades få).
Och nu händer det. AIK-spelarna ställer sig upp och tar emot sina supportrars hyllningar. Men på andra kortsidan, där vi står, händer samma sak. SSK-spelarna är minst lika glada. De slänger sig mot sargen och gör vågen mot hyperglada Södertäljesupportrar.
Det känns surrealistiskt. För första gången har jag i en idrottsarena upplevt att glädjen är TOTAL. Alla motståndare, både de på isen och de på läktarplats, är lyckliga. Alla jublar. Alla sjunger. Alla är VINNARE.
Stående där, omsluten av denna enorma ljudnivå och eufori, tänker jag: Så här skulle det väl alltid vara!
Stort lycka till i Elitserien, SSK! Nästa år går ni till final – mot Frölunda.
Comments