Krönika i Norra Halland, 20 dec 2024
När du läser detta är det bara tre dagar kvar till julafton. Är julbaket avklarat, maten förberedd och klapparna inslagna? Är du redo? Eller frågan kanske borde vara: Är du okej?
För även om julen är en magisk tid på året för många så är den inte det för alla. Det är lätt att känna sig stressad och även deprimerad över de till synes överväldigande krav och utmaningar som en jul kan medföra. Hur ska jag få tid och energi att räcka till? Finns det ens pengar till julklappar åt barnen? Varför är jag ensam denna jul?
Jag vill inte framstå som en kvasipsykolog som serverar enkla svar, för jag förstår av egen erfarenhet om julen att sådana inte finns. Men erfarenhet säger mig också att denna tid på året blir faktisk mer meningsfull om man stannar upp och reflekterar över julens sanna budskap.
Nu tror du kanske att jag ska tala om Jesu födelse? Du har delvis rätt. Jag berörs av julevangeliet om den unga familjens resa till Betlehem och om undret som skedde där, men jag vill lyfta fram ett mindre vanligt perspektiv. Huvudrollsinnehavarna som vi oftast talar om är Maria och Jesusbarnet. Sedan har vi herdarna, änglarna, djuren och såklart de tre vise männen. Men det finns en annan person med i bilden: Josef.
Jag funderar över hur Josef kände sig på vägen till Betlehem. Var han förvirrad? En ängel hade talat om för honom att Maria var havande. Hur var det möjligt? Josef hade lagen på sin sida; han hade kunnat låta sin trolovade bli stenad till döds. Men han valde barmhärtigheten framför rättvisan, ödmjukheten framför stoltheten. Han valde att lita på Gud.
Josefs tro krävde inte en full förståelse av Guds plan, bara en villighet att följa där Gud ledde honom.
Men tron är aldrig enkel. Frågorna fanns säkert där ändå. Vem var denne Guds son som skulle födas? Var han verkligen den Frälsare som världen hade väntat på? Och varför har jag, en obetydlig snickare, kallats att fostra honom? Vad kan jag ge detta barn?
Känslan av otillräcklighet bara ökar när det unga paret når Betlehem. Det är Josefs ansvar som familjens beskyddare att hitta en plats för Maria att föda. Men från varje härbärge, trots ihärdiga vädjanden om hjälp, får Josef bara stängda dörrar.
Som trebarnspappa kan jag föreställa mig hur desperat Josef måste ha känt sig. Maria hade lagt sitt och barnets liv i hans händer. Vad skulle han ta sig till?
Men vänta, säger någon, det finns ett stall utanför staden. Ett stall? Ska den utlovade Messias födas i en illaluktande, kall och fluginfesterad grotta? (Bibelforskare tror att ”stallet” förmodligen var mer som en bergshålighet.)
Men vad har Josef för val? Tiden har runnit ut och han hastar till platsen med Maria. Och där, under den tidiga vårnatten (Jesus föddes inte 24 december) och till ljuset av en bländande stjärna födde Maria sin son. Och efter hon hade lindat och lagt honom i stallets krubba kom herdarna för att visa sin vördnad. Och Josef ser i förundran det som utspelas framför hans ögon. Allt hade gått så fel, men det blev ändå så rätt till slut.
Jag skriver detta idag för jag tror att chansen är ganska stor att du är en Josef. Det är inte samma berättelse, jag vet, men ändå är det det. För liksom Josef är du hjälten i julens berättelse. Du kanske inte är den som får all uppmärksamhet, men dina ansträngningar, ofta i det tysta, leder ändå till något väldigt betydelsefullt. Och när du tycker att inget går som du har tänkt, så brukar det ändå lösa sig på ett annat sätt.
Det är mitt julbudskap till dig, att låta Josefs exempel inspirera dig att reflektera över din egen roll i att hjälpa andra, även i vardagliga och ödmjuka omständigheter. Josef påminner oss om att tro inte alltid kräver att vi förstår hela bilden, utan att vi litar på att Gud har en plan för oss och att våra handlingar spelar en viktig roll i den planen.
Var därför snäll mot dig själv. Du kan inte göra mer än ditt bästa.
Ha en en riktigt god och underbar jul!
Louis
Comments