Krönika i Norra Halland, 27 maj 2011
I min ungdom tränade jag ibland på Slottskogsvallen i Göteborg. Jag tyckte om att köra hårt i gymmet, följt av ett par lugna varv runt löparbanan. Joggingen var alltid rogivande, ja… förutom de gånger Patrik Sjöberg var ute och tränade höjdhopp förstås.
Jag har alltid försökt se det bästa hos folk, men ärligt talat tyckte jag den där Patrik hade problem. Varför skrek han hela tiden på sin tränare? Viljo Nousiainen, vilken karaktär han visade. För mig var han tålamodet personifierad med tanke på den intensiva utskällning han ofta fick av idrottsdivan. Epiteten präntades fast i mitt sinne under en lång tid: Nousinainen, den store; Sjöberg, den oförskämde.
Sedan kom nyheten förra månaden: Viljo hade förgripit sig sexuellt på sin styvson, Patrik.
I en radiointervju refererade Sjöberg till de ovan nämnda träningstillfällena. Han beskrev hur människor som råkade bli åskådare till hans arga utbrott såg på honom med allt annat än respekt. De lyckades inte se förbi den bittra fasaden och urskilja den ännu bittrare bilden av en ung man som satt hopkrupen, skrikande ut sin frustration över att ha blivit ofredad. De såg inte den unga människan som ropade på hjälp.
När jag hörde hans berättelse skämdes jag. Han talade till mig. Det var jag som inte hade sett. Det var jag som inte hade förstått.
Därför är jag arg i skrivande stund. Arg på mig själv. Arg på pedofilerna. Arg på samhället som låter detta ske. Och ilskan blandas med uppgivenhet. Vad ska man göra? Hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
Jag vet att ämnet är obekvämt. Tro mig, det är egentligen det sista jag har lust att skriva om. Men är det inte precis det här vi behöver göra, att kliva ur vår bekvämlighetszon och uppmärksamma problemet – på riktigt? Vi kan inte längre blunda för det som sker. Vi måste se våra unga och inte vara rädda för att agera när vi upptäcker missförhållanden.
Jag förespråkar inte hetsjakt på någon enskild grupp, för övergrepp sker överallt, men när det bevisligen är ett faktum då måste vi våga ta vårt ansvar. Till exempel, att det finns föreningar och till och med kyrkor som inte omgående avskedar sina ungdomsledare och präster som begått övergrepp är inget mindre än skamligt.
Familjemedlemmar som har kännedom om övergrepp i hemmet (som är överrepresenterade i statistiken) måste också våga tala ut, hur svårt det än må vara. Vår lojalitet måste alltid ligga hos offret i första hand.
Igår kväll, efter att ha bäddat in mina barn, väntade jag tills de somnade in. Jag visste att de skulle få sova tryggt under natten. Men när jag sedan tänkte på de barn som aldrig får göra det, som alltid måste oroa sig för vad som kan drabba dem under mörkrets timmar, då sprack mitt hjärta i tusen bitar av sorg. Ingen förtjänar ett sådant helvete.
Det finns många Patrik där ute – som har verkliga problem. Men de vill inte att vi dömer dem. De vill bara att vi skyddar dem. Det är därför de ropar på hjälp. Vi behöver bara vara uppmärksamma. Vi vuxna måste vara en del av lösningen, inte en del av problemet.
Det är vi skyldiga våra barn.
Comments