”Pappa?”
”Mmm…”
”Älskar du mig?”
”Lilla gumman, det är klart jag gör!” Jag ser in i hennes grön-bruna ögon. ”Det vet du väl?”
”Jäpp!”
”Haha… men… hur vet du det då?”
”För att jag vill att du ska göra det!”
”Jaha… och det blir alltid som du vill?”
”Jäpp!”
Mer skratt. ”Okej då!”
Det var ingen märkvärdig dag. Ingen märkvärdig kväll. Bara en vanlig sagostund innan läggdags. Men det är kanske därför den var så speciell. Är det inte dessa vardagsögonblick man främst ska njuta av i livet?
Jag anar att Clara förbereder sig för att återgälda min kärleksförklaring, för hon stirrar djupt in i mina ögon och trycker sin panna mot min.
”Du, pappa…?”
”Mmm…?” Nu kommer det, tänker jag.
”Prutt på dig… hihi.” Hon fnissar okontrollerat samtidigt som hon framkallar det där lätet som alla barn (och en och annan vuxen) älskar att höra.
Inte riktigt beredd på den vändningen säger jag: ”Oops! Vad det knakar i sängen!”
”Nej, det var jag!” ropar hon av lycka.
Jag känner igen hennes ansiktsuttryck. Det är så hon ser ut när hon är ivrig att få berätta om något roligt som tidigare har hänt. Och mycket riktigt, nu börjar munnen gå i ett. Hon beskriver vad hon ansåg vara dagens höjdpunkt: när jag och alla tre barnen satt och tittade på Youtube klipp av folk som pruttar av misstag i det offentliga. (Ett väldigt bra tips till er som saknar idéer för en familjeaktivitet.)
Clara skämmer ofta bort samtliga familjemedlemmar med ”jag älskar dig” och andra ömhetsbevis, men i kväll blir det kiss-o-bajs humorn som får ersätta de vackra kärleksyttringarna.
Eller? När jag tänkte efter, vad är det mina barn egentligen vill när de berättar om ting som har glatt dem under dagen? Är inte svaret givet? De vill ju bara dela med sig av lyckan de känner. Och är inte det en kärleksförklaring, så säg?
Jag trycker pekfingret mot hennes näsa. ”Prutt på dig också, Clara.”
Lycklig av dessa ord pussar hon mig på kinden och gräver in sitt huvud under min haka. Efter två minuter har hon somnat.
Tänk vad de rätta orden kan betyda mycket.
Comments