Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 24 Sept 2008. Automatic translation of text
PAPPA BLIR MAMMA
Jag vaknar med en fot i ansiktet. Sedan hörs ett fniss. Fortfarande i dvala känner jag hur en liten kropp snurrar runt och landar på min mage. En andedräkt, varm från gammal välling, sköljer över mitt ansikte. När jag tvingar upp mina ögonlock möts jag av två intensiva men glada ögon som stirrar in i mina.
”Clara gå ut!” säger hon bestämt.
Jag suckar och tittar på klockan. Den visar halv sex. Jag är precis på väg att fråga min två-åring var mamma är, men då minns jag: hon är ju i New York. Men Clara hade inte hört frågan ändå för hon var redan halvvägs ner för trappan. När jag på trötta ben kommer ner står hon i hallen redo att gå ut – med pyjamas och ”stölvar”.
Det är ju så gulligt att man nästan dör, men jag kan ändå inte undgå att fundera: Kommer jag klara av den här veckan som mamma? Å andra sidan, tänker jag, hur svårt kan det vara? Jag är ju van att vara mycket med barnen. Det är bara att köra på!
Och köra på, det är precis vad jag gör. Jag lagar mat, städar, diskar, tvättar, plockar upp från golvet, handlar mat, byter blöjor, hjälper med läxor och plockar upp ännu mer från golvet. (Jag förstår inte hur allt hamnar där hela tiden.)
Men roligt försöker vi ha också. Vi bakar, går till kyrkis, åker på träningar och läser sagor. Fast det bästa var nog när jag fick med mig alla tre barnen till matchen Assyriska-Örgryte. Förlåt alla södertäljebor, men jag kommer från Göteborg och är en inbiten öisare. Jag hade därför inget att klaga på när mitt lag nätade bollen till 0-1.
Varje kväll när jag lägger barnen – som jag inte alls lyckas få i säng lika tidigt som Angelica – är jag dock helt slut i kroppen. Men då måste jag passa på att komma ikapp lite i mitt arbete. När jag sedan kommer sent i säng dröjer det inte många timmar förrän den där foten träffar mig i ansiktet igen. Och så börjar vi om. Och inte hjälper det att en av sönerna blir magsjuk helt plötsligt.
Jag har hört många mammor säga att de inte känner att de räcker till. Jag tror jag förstår dem bättre nu. Alla mammor, gifta som ensamstående, borde få medaljer för det arbete som de gör. Jag struntar i vilka politiska vindar som blåser: mammarollen har i alla tider varit det mest hedersamma arbete som finns, kanske just för att det är det svåraste, men definitivt för att det är det mest betydelsefulla. Låt ingen lura dig att tro något annat.
Men jag kände också en annan sanning trycka på ju längre veckan led: att det är meningen att man ska vara två. Jag är visserligen trygg i min papparoll, men precis som min fru inte kan överta min roll, så kan inte heller jag ersätta henne. Pappa och mamma kompletterar varandra. Så enkelt är det. Det märkte jag inte minst på våra barn, då de stundtals bara ville få tröst av mammas närvaro och ömma hand.
Så var vi glada att se mamma igen? O, ja. Och jag kan få återgå till att vara pappa – förhoppningsvis en bättre sådan, nu när jag mer uppskattar hur det är att vara mamma.
Comments