VISDOMSORD FRÅN BARN
Vilken tur att man har skrivit dagbok under årens lopp. Tänk vilka minnen man skulle förlorat om man inte hade nedtecknat dem. Man tror att man ska komma ihåg det som händer, men det gör man inte alltid. Ta idag, till exempel, när jag läste några sidor från min dagbok som innehöll olika citat från barnen. Jag hade helt glömt av dessa ord.
När Johannes var fem år sa han till mig en morgon: ”Pappa, inatt drömde jag att Gud kom till mamma och talade om för henne att hon skulle få ett till barn. Och vet du vad? Han sa att det skulle bli en flicka! Vi blev jätteglada när han sa det. Nu kommer både jag och Isak att vara storebröder!”
Vid den här tiden var det dock ganska säkert att det inte skulle bli några fler barn. Men vad händer några år senare? Ett litet mirakel kommer till vår familj: en liten flicka. Förunderligt… eller vad säger man?
Följande år frågade jag Johannes en dag vad det bästa med livet var?
Han la huvudet på sned och log: “Det är att ha en pappa!” Och så kramade han om mig.
Vilken värme som genomströmmade hela min kropp.
Men. Saken var den att han gjorde endast ett uppehåll i en ofullständig mening: “… som kan jobba och tjäna pengar så att vi kan få mycket godis!”
Ja, jag vet, säg det inte: godis väger tyngre än pappor. Men det kan jag leva med – bara jag får smaka lite av godiset.
Något senare, då Isak var tre år, hade vi en del otäcka nätter tillsammans med honom. Han hade lidigt kraftigt av falsk krupp och hade fått flera attacker av andnöd. På nätterna var jag tvungen att vira in honom i ett täcke och gå ut på balkongen i vinterkylan för att låta honom andas frisk luft.
En natt, när han hostade som värst och höll tillsynes på att kvävas, klämde han helt plötsligt fram några oväntade ord: “Pappa… host… vad vackert det är här ute!”
Jag hade inte sett det, men pojken hade ju rätt. Fullmånen hade precis hävt sig upp över taken och dess sken var bländande. Jag trycker Isak närmare intill mig. Det som tidigare var medlidande har nu förvandlats till största respekt; där på den kalla balkongen smälter jag totalt. Hur kunde en liten treåring, så sjuk och besvärad, glömma sig själv så fort och lägga märke till allt det vackra omkring sig?
Vad skulle man ta sig till utan barn som sätter saker i sitt rätta perspektiv?
Comments