Krönika i Norra Halland, 4 augusti 2023
Det har varit kontrasternas sommar. Först strålande solsken i juni och sedan regn i stort sett hela juli. Själv har jag inte ont av nederbörden - och jag älskar doften av sommarregn - men jag känner andra som sörjer över att inte ha fått åtminstone en fläkt av Sydeuropas värmebölja.
Så är det: alla tycker olika.
Det har varit kontrasternas sommar i nyheterna också. På morgonen ser vi underhållande VM-fotboll och på kvällen rapporter om nya koranbränningar.
Jag vet folk som rynkar på näsan åt damfotboll. Personligen ser jag damernas utveckling de senaste tio åren som helt enastående. Om valet idag är att titta på herr- eller damlandslaget så väljer jag hellre det senare.
Koranbränningar då? Hjälp, vågar man ens gå in på det? Helt ärligt anser jag det respektlöst och kontraproduktivt att bränna helig skrift, oavsett religion. Samtidigt ser jag en fara för morgondagen om vi idag petar i yttrandefrihetslagen; jag räds för var det kommer att sluta? Alla ser det dock inte så, det förstår jag. Och vad så säker, vad regeringen än beslutar i frågan kommer en flora av åsikter föras fram.
Det har varit kontrasternas sommar för Louis också: kyrkokonserter och 80-talsturné; poddinspelningar och Almedalsseminarium; danska skogar och Österlens stränder; workshops och personlig träning. Överallt har jag mött personer som känner olika för musik, religion, politik, väder, natur och träning.
På tal om det sistnämnda, jag var på gymmet nyligen och samtalade med en grupp äldre herrar. De pratade om vilken förbättrad livskvalité styrketräningen hade gett dem. Några minuter senare råkade jag höra två unga män konversera. ”Du har verkligen snygga bröst!” sa den ena. ”Sluta nu, det är ju DU som har perfekta bröst!” utbrast den andra medan de gick mot bänkpressen. Jag fnissade inombords. Varför är det ingen som har talat till mig på det sättet? Tänk så olika man prioriterar eller ser på saker.
När jag för en vecka sedan undervisade barnen i kyrkans söndagsskola pratade vi om Jesu underverk. Ett av barnen kommenterade vilken kärlek Jesus måste ha haft för folket. Ett annat barn, som befann sig i ett helt separat universum, petade mig på axeln. ”Louis, varför luktar du som farfar?” Jag försökte klistra på mitt poker-face men klarade bara en halv sekund innan jag brast ut i gapskratt tillsammans med de andra barnen.
Så befriande och underbart. Att vi tänker och tycker olika alltså.
Det finns såklart tillfällen då en samsyn på saker är att föredra, men vi gör ofta misstaget att tro att ”olika” är dåligt eller att ”min” åsikt är den enda rätta. Varför kan inte folk omkring mig tycka som jag?
Så lätt livet skulle vara då.
Eller?
Sanningen är att det hade varit hemskt om alla mina nära och kära skulle tänka eller vara som jag. För att inte säga dödstråkigt. För om vi alla sjunger samma ton, var finns utrymmet för harmoni? Och om vi alla bär på samma färg, hur kan skönhet skapas?
Vi måste helt enkelt lära oss att leva med varandra. Jag får acceptera dig och du får acceptera mig.
Även om du tycker att jag luktar som din farfar.
Vem sa att regnet var tråkigt?
Comments