En riktig tjej
Tänk att det finns människor som på fullt allvar påstår att barn föds könsneutrala, att det helt och hållet är deras uppfostran och omgivning som präglar dem till män eller kvinnor.
Om det skulle ligga någon sanning i denna teori skulle vår dotter betett sig som en pojke idag. För när hon var liten fanns det inget annat än Lego, bilar och andra typiska pojkleksaker i vårt hem. Med två äldre bröder var dessutom inslagen i de flesta av våra lekar fyllda med stim och stoj: väldigt högljutt, mycket spring, ändlöst brottande och inte att förglömma – evigt pruttande (ja, från barnen alltså).
När Clara var 2-3 år, då började hon ömsa skinn, och vi kunde urskilja en liten dam bakom skalet. Men poängen är, vi gjorde inget själva för att uppmuntra henne åt ena eller andra hållet. Det behöver inte föräldrar göra. Barnen klarar av det själva, alldeles utmärkt. Det kallas instinkt.
Vi glömmer aldrig första gången hon upptäckte en handväska i en leksaksaffär. När hon såg den rosa saken hängande längst bort i gången blev hon alldeles till sig och sprang dit i ilfart. Hon hade aldrig burit på en handväska förut, men det kunde ingen ha trott. Hon struttade ner för gången med väskan på axeln, svängande med höfterna som om hon inte hade gjort annat i livet.
Sedan tog det inte lång tid förrän hon upptäckte klänningar. Nu finns det inget roligare än att klä ut sig till prinsessa. Jo, förresten, en sak är roligare: att klä ut sig till prinsessa med högklackade skor.
För skor, förstår ni, speciellt högklackat, är det som får vår lilla flickas hjärta att klappa allra snabbast. Också märkligt egentligen, för det är inget vi har fostrat henne till. Min fru äger inte ens högklackat.
Nyligen promenerade jag med Clara på Kungsgatan i Stockholm. Plötsligt stannar hon tvärt och flämtar till. ”Pappa! Ser du?”
”Nej, vad då?” ljuger jag. Jag ser mycket väl vad hon spanar in.
”Titta, en skoaffär!
”Ja… men vi har inte tid, gumman!”
Hon ignorerar invändningen, tar mig i hand och bokstavligen drar in mig i butiken.
När vi kommer in ställer sig Clara mitt på golvet och vrider sig runt 360 grader medan blicken fångar allt i sin väg. Vackra rader med skor var uppställda mot väggen under ändå vackrare namn som Gucci, Prada och Louis Vuitton.
”Ååååååhhhhh!” suckar hon, ”vilka fiiiiina skor!”
Inte bra.
Butiksbiträdena fnissar åt den fyraåriga flickan. Eller… är det åt mig de skrattar? Kan de läsa mina tankar måntro: att jag fruktar att bli ruinerad om det här håller i sig?
Under starka protester föser jag försiktigt ut min dotter ur butiken. ”Men pappa, jag har inte sett färdigt!”
”Du kan komma tillbaka!”
”Kan jag? När då?”
”Om tjugo år. Med din man!”
Här är Clara förra julen. Som ni ser, allt är på plats: klänningen, högklackade skor, till och med peruken har jultomten skickat med. Och Clara, ja hon är bara så lycklig. Nu finns det säker en och annan som inte tror på det jag har skrivit här ovan, att vi visst har “fostrat” vår dotter till att bli “flicka”. Titta! Bilden bevisar det ju, kanske ni tänker. Till er vill jag bara säga, det är stor skillnad på att redan från födseln pracka på ett barn en massa saker som vi tycker barnet ska ha, bara för att förstärka dess könsroll, än det är att bemöta barnets egna önskemål. Om Clara får något så är det för att hon själv har önskat det, och inte för att vi har lärt henne tycka om det. Tro mig, hon har en alldeles egen förträffligt tydlig vilja. Eller låt mig omformulera det så det inte råder några tvivel: hade t ex inte klänningen och skorna funnits med i någon av tomtens paket, så hade tomten blivit halshuggen av en väldigt arg fyraåring. Och eftersom jag har en unik och speciell relation till tomten, så hade jag helst sett att ja’… jag menar han … inte blir av med sitt huvud. Inte än i alla fall. 🙂
コメント