Column for Länstidningen, Sweden, 16 July 2008.
EN PAPPA UTAN FAMILJ
Mitt arbete tog mig nyligen till Warszawa för en skolavslutning på ett religionsinstitut jag ansvarar för. Som resekamrat hade jag med mig min äldsta son, som nu fick se Polen för första gången. Eftersom resan var förlagd över en helg hade vi möjlighet att på söndagen besöka vår kyrkas församling i västra Warszawa. Där kände jag igen många vänliga ansikten från mina tidigare besök. Men den jag bäst kände igen var mannen från Zimbabwe – han med det varma leendet.
För hans egen säkerhet vill jag inte namnge honom. För fyra år sedan blev han politisk flykting när han lyckats undfly klorna på president Mugabes hejdukar. Efter ankomsten till Polen har mannen gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men till dags dato utan framgång.
När han såg oss sken han upp, och han omfamnade mig. Sedan strök han ena handen över huvudet på pojken bredvid mig och log brett.
”Åh, det här måste vara din son!”
”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.
”Han är verkligen en fin pojke!” sa mannen.
Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Jag undrade om inte en del av honom tänkte på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”
Den afrikanska mannen och jag har haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”
”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd. Min himmelske fader har gett mig så mycket, och på något sätt kommer han att hjälpa mig med detta också. En dag ska jag få se min familj igen!”
Hur kan en människa, tänkte jag, ha så stora utmaningar i livet och fortfarande vara fylld av sådan tacksamhet och tro? Han hade verkligen rört vid mitt hjärta, och fått mig att tänka på vad som är viktigt; mannen skulle säkert ge vad som helst för att kunna se sina egna familjemedlemmar i ansiktet och tala om för dem hur fina de är.
Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?
När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften. När jag ser bilden framför mig känner jag återigen sorg för mannen med det varma leendet som längtar efter sin familj, och med viss skam erkänner jag för mig själv: Jag vet inte hur bra jag har det.
”Vi hoppas att du snart kommer tillbaka,” säger han till mig, ”men då får du lova att ta med dig Johannes också!”
”Jag följer gärna med!” svarar pojken glatt.
Du är alltid välkommen, tänker jag, samtidigt som jag denna bild.
Comments