Krönika i Norra Halland, 30 januari 2015
Min kropp rycker till i det varma vattnet. Aningen desorienterad öppnar jag sakta ögonen. Jag måste ha somnat. Jag sätter mig upp i den grunda spabassängen och tittar ut genom ett immigt fönster. Där ute ligger ett spegelblankt vinterhav, i vila från gårdagens storm. Det är vackert, men det ser kyligt ut. Här inne är det varmt. Åh, vad jag har behövt det här.
Jag ser på klockan att Angelica fortfarande har trettio minuter kvar på sin ansiktsbehandling. Då kan jag slappa lite till. Jag lägger mig på magen med armarna vilande på bassängkanten. Utanför ser jag en skuttande hund på stranden. Husse följer motvilligt efter och drar ner mössan över öronen. Som sagt, jag är glad att jag är på insidan.
”Men Yolo, pappa!” hör jag plötsligt i mitt huvud. Det är min sons röst.
”Va! Isak, vad gör du du här? Skulle inte jag och din mamma få vara barnfria idag?”
”Jo, visst… jag försvinner snart. Jag ville bara påminna dig om vad jag sa häromdagen: ’du måste leva Yolo, pappa!’ ”
”Ja, jag minns att du sa det. Yolo. You only live once.”
”Precis!”
”Och?”
”Vadå och!? Ser du inte vad du har framför dig?
”Ja, ett iskallt hav!”
”Nej, pappa, inte bara ett iskallt hav. Det är ditt iskalla hav! Idag äger du!”
”Vad pratar du om, Isak?”
”Bara det som du alltid pratar om. Du är herre över dig själv. Låt dig inte begränsas av några hinder. Du kan om du bara vill!”
”Men… om jag inte vill då?”
”Mamma skulle nog bli imponerad.”
”Höh?”
”Ja, hon skulle nog tycka du var en riktigt karl.”
”Tror du?”
”Jag tror inte. Jag vet!”
Jag ligger tyst i det 38:gradiga vattnet och tänker. ”Kanske…”
”Tänk inte! Gör det bara! Känner du inte hur havet kallar på dig? Yolo, pappa! Yolo!”
Rösten försvinner lika plötsligt som den kom. Håller jag på att bli tokig.Jag fixerar ögonen på havet. Ja… det känns nästan som om det kallar. Fantasier eller ej, innan jag hinner tänka längre hoppar jag ur bassängen och trycker upp ytterdörren. Mellan mig och havet ligger det hundra meter strand. Jag börjar sprinta.
”Aj, aj! Ont, ont! Oj! Eiiii!”
Marken är kall som en isrink, och stenarna och de vassa snäckskalen gör inte saken lättare. Jag skuttar fram som en galning, med flaxande armar och en kropp som ryker av ånga. Hoppas ingen ser mig nu! För sent. En korpulent dam i badrock vinkar till mig från hotelbalkongen.
Väl framme vid vattnet möts jag av ett tjockt täcke med tång. När jag vadar igenom den tjugo meter kalla sörjan börjar jag tappa all känsel i benen. Yolo, Louis, Yolo! Tänk på Angelica! Efter tångbadet sprintar jag ytterligare några sekunder innan jag kastar mig framåt och överlämnar hela min kropp åt havet som väntat på mig.
”Gaaaaaa!!!!”
När jag senare möter min fru berättar hon glatt om sin ansiktsbehandling. Jag lyssnar tålmodigt men kan till slut inte hålla mig: ”Du… jag har badat i havet idag.”
”Oj, då! Har du?”
”Ja… det var svinkallt, och…”
”Men du…”, avbryter hon mig, ”du tycker inte jag är för röd i ansiktet nu?
”Nej, nej, inte alls!” svarar jag och fortsätter: ”Jag fick kliva igenom kladdig tång. Jättekallt var det!”
”Ja, det kan jag tänka mig”, säger hon samtidigt som hon letar i sin väska. ”Jag ska bara spreja på en lotion. Den är bra för min hy. Känner mig lite kall i ansiktet. Syns det?
Jag är lugn på utsidan, men på insidan skriker jag. Isaaaaaaak!!!!
Jag och Angelica på piren utanför Strandbaden Spa i Falkenberg.
Comments